Jörgen Brink om kollapsen i VM: ”Tur att jag ens kom i mål”

Namnet Jörgen Brink klingar antagligen bekant för de flesta svenskar som har det minsta intresse för skidsport. I dag lever han med fru och två barn i en enplansvilla i ett bostadsområde i utkanten av centrala Sollefteå. I familjens vardagsrum hänger en vinnartavla från Vasaloppet 2011 och i gästrummet hittar man ytterligare en från året innan. Karriären på världsscenen, som inleddes med de första tävlingarna i världscupen 1995 och avslutades 2018, har bjudit på både toppar och dalar.

– Det jag hoppas svenska folket kommer ihåg mig för är Vasaloppsseglarna 2010, 2011 och 2012, som jag är väldigt stolt över. Sedan skulle jag gissa att de minns mig för en mindre rolig upplevelse. Det är VM-stafetten 2003 i Val di Fiemme. Där blev det väldigt stor dramatik i sista backen och vi tappade ett guld.

Sverige en huvudfavorit

Sverige hade ett starkt skidlandslag under VM 2003. Sverige hade inte vunnit stafettguld i VM på 14 år, men nu pekade det mesta på att väntan var över. Alla fyra svenska åkarna var i god form och det fanns förväntan i luften, både på plats i Val di Fiemme och i de svenska tv-sofforna. Jörgen Brink, som gjorde sin första mästerskapsstafett på seniornivå, skulle ta den sista sträckan på två gånger fem kilometer. Ett stort ansvar för en ung åkare, men han hade vunnit sin första världscupsseger precis innan VM och kände sig stark.

– Jag kände mig väldigt fokuserad den här morgonen och gjorde liksom alla rutiner jag skulle göra och när vi kom till stadion och man började testa skidor kände jag mig lugnare. Jag var nervöst fokuserad.

Överträffar förväntningarna

Det svenska laget överträffade till och med förväntningarna under de första tre sträckorna. När Per Elofsson kom in för att skicka ut Jörgen Brink på den sista sträckan gjorde han det med en ledning på drygt 20 sekunder, före Tyskland och Norge. Även om ett par av världens bästa skidåkare låg bakom och jagade var avståndet stort – och det minskade inte. Skidåkning väcker ofta starka känslor hos det svenska folket. Så var fallet även denna gång, bland de som följde loppet på plats och i direktsändning. I slutet av den sista sträckan delade de känslan av att det här kunde gå vägen och att den svenska truppen skulle vinna guld.

– Skidorna och kroppen kändes bra. Jag höll min plan och tekniken flöt på. Sedan är det ett tufft parti efter varvningen från stadion och upp. Där var det väl lite kämpigt men jag höll farten bra och avståndet var mellan 20 och 25 sekunder hela tiden. Jag kände att det här kan jag ro i hamn.

”Kan inte kontrollera rörelserna”

Allt gick väldigt bra fram till sista backen, en förhållandevis lång stigning, och vid sista krönet kände Jörgen Brink att det hände något i kroppen.

– Jag tog mig över krönet men jag hade noll återhämtning. Från toppen och ner var det nästan bara utför. Det var i den backen jag såg att norrmannen och tysken passerade mig där jag stod still och inte kunde kontrollera mina rörelser eftersom jag är så fylld av mjölksyra. I efterhand skulle jag säga att det var nästan tur att jag kom i mål ens. Det var en hemsk upplevelse och man får lite lätt panik när man känner att jag har inte kontroll på vad som händer med kroppen, berättar Jörgen Brink och fortsätter:

– När jag korsade mållinjen var det bara en tomhet, uppgivenhet och liksom en väldigt surrealistisk händelse på något sätt. Sedan hade jag bra hjälp, bland annat av landslagets läkare att bearbeta den mentala biten och att se bortom idrotten – även om det var väldigt svårt att göra det. Det var ett stort nederlag som eftersom vi verkligen hade guldet i våra händer.

Berodde på ett hjärtfel

Händelsen punkterade de svenska drömmarna om ett VM-guld och efteråt fick Jörgen Brink motta hårda ord, både i pressen och bland folk han träffade. Det märks fortfarande, drygt 20 år senare, att han tycker att det är jobbigt att prata om det. Han vill framhålla att många även var stöttande under tiden efteråt. Han hade på känn vad det var som låg bakom kollapsen, men ville inte prata om det.

– Jag vet inte om jag tänkte just då vad det var som hände men de här hjärtrusningarna hade börjat några år tidigare.

Första gången jag fick de här hjärtrusningarna var ungefär 1999 och då blev jag rädd. Då trodde jag att jag skulle dö eftersom det var helt nytt för mig, berättar Jörgen Brink och fortsätter:

– Det var först sex år senare det blev helt fastställt att det berodde på ett hjärtfel som gör att impulsen går runt hjärtat och gör att det inte fylls med blod. Det gör att jag inte får rätt syresättning i kroppen och i samband med att man ska prestera på toppnivå är det ingen bra kombination. Jag får de här hjärtrusningarna, blir helt mjölksyrafylld och kan inte ta mig framåt.

Vilken hjälp har du fått från vården för att kunna hantera det här?

– Jag har fått bra hjälp skulle jag säga. Det finns vissa övningar jag kan göra för att häva rusningarna. Bland annat att massera kroppspulsådern. Mina sekvenser är oftast högst ett par minuter. Vissa kan få längre och då måste man operera, annars riskerar man att få en propp.

Varför tycker du det är viktigt att man bidrar till forskning på det här området?

– Jag tycker det är viktigt att lägga fokus och resurser på forskning generellt runt hjärta, lungor. Jag tror det skapar en trygghet för människor att man lägger resurser där och kan åtgärda saker i tid. Det är jätteviktigt att skaffa sig ny kunskap och sprida kunskapen till folket.

Beror på fel på de elektriska impulserna

Mats Börjesson är kardiolog på Östra sjukhuset och professor i idrottsfysiologi. Bland annat står lagläkare för Gais i 28 år och det svenska damlandslaget i fotboll de senaste 15 åren på cv:t. Han kan förstås inte kommentera det specifika fallet med Jörgen Brink, då han inte vet mer än vad som stått i tidningarna.

Han säger att rent allmänt kan man drabbas av flera typer av snabb och ojämn hjärtrytm som uppkommer plötsligt. Det kan bero på att de elektriska impulserna som ska pumpa ut blodet från förmaket till den stora (vänstra) hjärtkammaren störs och gör att de hjärtslag som vanligtvis går i en jämn takt hamnar i otakt. Slagen blir då ojämna och snabba, vilket kallas förmaksflimmer. En annan orsak är att en ”extra nervbana” mellan förmak och kammare skapar en snabb hjärtrytm.

– Fysiologiskt blir det som att köra på femman i omkörningsfil på motorvägen och växla ner till fyran. Det bromsar och gör att det inte blir samma effekt som om hjärtat slår synkront och i takt. Detta kan förklara precis det Jörgen Brink beskriver i intervjun. Han ledde loppet och helt plötsligt var det som att växla ner och de andra kör om honom, förklarar han.

Ett vanligt problem

Mats Börjesson berättar att förmaksflimmer är ett vanligt problem och att de allra flesta som drabbas inte är elitidrottare. Bland den del av befolkningen som är över 50 år är även hjärtat äldre och den här typen av problem allt vanligare.

– En stor anledning till att man vill undvika att få förmaksflimmer är att risken för att få en stroke ökar då. Det forskas mycket på detta område, inte minst i Sverige, och idrottare som ofta är yngre och friskare i övrigt, har mindre risk för komplikationer. Det allra bästa skulle vara om man lyckades ta fram en medicin som biverkningsfritt stabiliserar hjärtrytmen, men detta är mycket svårt då orsaken hos idrottare är ökningen av hjärtstorlek som följer av långvarig träning. Prevention är allra bäst på befolkningsnivå, och 95% av befolkningen skulle minska sin risk för flimmer om de rörde på sig mer.

”Gör jättestor skillnad”

Han säger också att många tar för givet att den här typen av forskning utförs med hjälp av enbart statliga stöd, men organisationer som Hjärt-lungfonden möjliggör och bidrar till forskningsframstegen.

– Det gör en jättestor skillnad. Det är helt avgörande för att vi ska kunna driva de här viktiga projekten vidare, och i slutändan rädda liv.